Efter att jag lyfte fram några gamla löparinspirationsberättelser från er fick jag några nya historier som landade i min inkorg. Tack för dem! Det är bara att inspireras av dessa grymma tjejer:

”Mitt bästa löpar minne är faktiskt från igår, 10 april. Det var första gången på 8 månader jag kunde ut och springa utan smärta i knä eller rygg på 6 år vilket var en sådan härlig känsla att det inte går att beskriva. Dagens träningsvärk är inte lika rolig men hellre det än smärta frpn knä och rygg :) Tack för en bra blogg!”
/ Cherie Mårtensson
–
”Ett av mina bästa minnen från löpning är också ett av de jobbigaste!

Jag hade haft dubbelsidig lunginflammation och var riktigt risig i kroppen. Jag var frisk igen, men du kan tänka dig vad som händer med kroppen efter en flera veckor lång lunginflammation.

Jag hade bestämt mig för att försöka mig på en kort och lätt joggingrunda, och min pojkvän följde med. Han kunde ha sprungit sträckan tio gånger om innan jag var framme, men han joggade sakta bredvid mig hela tiden och peppade mig. Under hela passet fick jag ha armarna sträcka över huvudet för att få luft (kanske inte nödvändigt egentligen, men det kändes i alla fall bättre då!) och när jag kom i mål har jag nog aldrig varit så trött och så nöjd på samma gång. Det var startskottet på min fortsatta träning!”
/ Linda Eriksson
–
”Det var på mitt absolut första lopp som jag upplevde hur kul det kan vara att springa. Jag började min träning i oktober och loppet gick i maj. En månad innan gjorde jag min första mil och det absolut längsta jag sprang å ett träningspass var 15 kilometer. Sen var det dags för världens största halvmarathon: Göteborgsvarvet. Det var jobbigt de första fem, tråkigt den nästkommande milen. Resten var bara roligt. Backarna gick hur bra som helst. Den absolut sista biten, när man nått slottsskogen, gick som på moln och jag hade kraft och energi att öka farten. När jag gick i mål kände jag ren och skär lycka, inget annat spelade någon roll.” / Cathrin I
–
”Mitt vackraste löpminne kommer från en solig fredagkväll i början av oktober förra året. Det var lite kyla på väg in över landskapet, sådär som det brukar vara när hösten är på väg. Jag hade en liten dröm om att springa riktigt långt, vilket för mig betydde över två mil. Hela kroppen skälvde av förväntan, och när jag kom iväg kände jag mig helt oövervinnerlig. Befann mig på helt nya löparmarker, där nerförsbackarna var långa och med alldeles lagom lutning, och där uppförsbackarna aldrig sög musten ur benen. Halvvägs fick jag sällskap av en regnbåge från ett ensamt moln som hängde över dalen. Solen gick ner under horisonten medan jag sprang över tvåmilsgränsen, och då var det som om något hände i hela kroppen. Det kändes ungefär som om blodet hade blivit kolsyrat eller nåt, jag liksom gnistrade! Skuttade fram de sista kilometrarna, kom hem och konstaterade att jag sprungit i närheten av 2,5 mil. Jag mådde så fruktansvärt bra och var så stolt över min kropp som utan att bråka gjorde precis som jag ville.” / Therese Wahlgren