Som jag har velat fram och tillbaka. Jag har absolut inte lyckats träna med långpass och rejäla förberedelser inför Stockholm maraton. Samtidigt är maran något som jag tänker på ofta när jag är ute och springer. Jag tänker på folkhavet längst banan. Hejaropen. De tusentals löparna. Håret som reser sig på armarna när målet närmar sig. Glädjetårarna i ögonen. Känslan av att vara stark och orka mer än vad jag tror. Den magiska stämningen som jag upplevde 2009 när jag sprang. Jag längtar efter att få uppleva den igen.

Och jag har ju ett startbevis. Varför bara slänga bort det? Jag kan lika gärna ställa mig på startlinjen och få ett bra träningspass. Jag siktar på att springa ett varv. Känns det bra kommer jag att fortsätta. När jag inte orkar/kan springa längre kan jag gå. Och när/om jag anser att det är dumdristigt att fortsätta går jag av banan helt enkelt. Det är inte svårare än så. Då har jag fått smaka på den fantastiska marastämningen och jag har gjort mitt bästa efter mina förutsättningar just nu.

Jag har tagit ett beslut. För det känns rätt i hjärta och hjärna just nu. Jag startar på lördag.