Jag och Charles. Foto: Jane Nilsson.
Många föräldrar önskar att deras barn ska prestera och göra stora resultat senare i livet. Kanske bli fotbollsspelare, golfproffs eller bli en väldskänd artist. Jag och Glenn skojar också om att Charles ska bli tennisspelare när han blir stor. Men, det är en sak att hoppas att sitt barn ska välja en viss bana, det är en helt annan att veta hur man ska motivera och stötta barnet. För oss är det viktigaste att Charles är lycklig och håller på med aktiviterer som han tycker är roliga. Vi skulle aldrig pressa honom till något. Än så länge är han för liten för att banas in mot någon idrott och detta är inte heller något som vi kommer påverka. Antagligen väljer han sådant som vi visar intresse för hemma eller som kompisarna gillar. Jag tycker i alla fall att det är viktigt att han får chansen att testa många olika sporter för att hitta det som han gillar och förhoppningsvis har talang för. Detta brukar ofta gå hand i hand. Är du bra på något brukar det bli roligt. Vi vill ju känna oss duktiga.
Inne på DN.se läser jag en intressant artikel om att pressa barn till idrott eller ej när motivationen tryter. Det är viktigt att lyssna på barnet och låta deras åsikter komma fram. Visa att det barnet säger är viktigt och tas på allvar. Därefter kan jag stötta samtidigt som jag lär ut bra värderingar. Har barnet valt att gå på en sport en termin tycker inte jag det är okej att avsluta mitt i. Då får man förklara att han/hon själv valde sporten och nu får man fullfölja. Nästa termin kan man testa något nytt.
Jag har svårt för när föräldrar pressar sina barn för hårt och ibland verkar leva ut sitt idrottsintresse och sin sportdröm genom barnen. Barn ska inte drillas hårt i en enskild sport bara för att föräldrarna vill. Den största drivkraften måste komma från barnet. Jag tror inte det är sunt att börja träna hårt för tidigt. Varierade sporter och en glädje i idrottandet vill jag förmedla till Charles.
För att bli bland de bästa i en sport, måste man satsa fullt ut vid tidig ålder? Det är en svår fråga. Gillar dessa meningar från DN-artikeln: ”Göran Kenttä, forskare i idrottspsykologi vid Gymnastik och idrottshögskolan (GIH), konstaterar att det finns stora skillnader i synen på träning. Men vad som är mest framgångsrikt är inte så lätt att slå fast.
Kinesiska bordtennisspelare som drillats med tigerdisciplin kan ha svårt att förstå att Jan-Ove Waldner, känd för sin mer avslappnade inställning till träning, varit bättre än dem.
– Man kan få folk att prestera med osunda drivkrafter, men hur mår de mentalt under resan och när de slutar, frågar sig Göran Kenttä.”
Det finns alltså olika vägar till eliten. Jag kommer alltid först och främst att vara mamma till Charles. Visar det sig sedan att han har talang för en viss sport och tycker det är roligt får vi hitta en bra tränare som kan guida för att möjliggöra att jag och Glenn kan vara en trygg plats där han vet att vi älskar honom precis som han är, guldmedaljör eller inte.
Foto: Jane Nilsson, janehaglund.se