Vanligtvis brukar jag varken ställa mig på vågen eller mäta mig med måttband. Jag tycker liksom inte att det finns någon direkt anledning till det. Får jag plats och trivs i mina kläder är jag nöjd. Det känns som den bästa måttstocken. Siffror kan annars sätta igång så många tankar.

Men när jag är gravid fascineras jag av den växande magen. Jag tycker att en gravidmage är bland det vackraste som finns då den symboliserar så mycket. Och när jag ändå hade framme måttbandet för att mäta hur lång Charles har blivit kunde jag inte låta bli att även mäta magen (som nu är inne i vecka 39). Tänk att det bor en liten bebis på cirka 3,5 kg där inne. En liten bebis som jag snart ska få träffa! Trots att jag har fött ett barn känns det helt overkligt. Världens mest naturliga sak och ändå är det lite som science fiction.