(OBS – långt inlägg) Det har tagit ett tag att skriva ner berättelsen om Tildes förlossning. Kanske för att jag upplevde den som smärtsammare än när Charles föddes, eller bara för att jag har haft fullt upp i januari. Men nu är det dags. Innan jag födde Tilde liknade jag förlossningen med ett maraton. Och det blev en form av maraton som sträckte sig över flera dagar, som krävde energi och fokus. Det startade segt och långsamt, kroppen tog gott om tid på sig för att orka hela vägen, och mot slutet blev det en spurt in i mål. Det här är min förlossningsberättelse. Vill gärna dela med mig av den då jag själv älskar att läsa andras upplevelser. Är du inte nyfiken – eller tycker det är obehagligt att läsa om förlossningar, hoppa över att läsa detta inlägg.

Dagen innan julafton hade jag en hel del regelbundna värkar. De gjorde inte särskilt ont, men jag kände att de kom och gick frekvent under hela dagen. Nu trodde jag att förlossningen var på gång eftersom jag inte hade några kännbara värkar med Charles förrän samma dag som han föddes. Men jag hade fel. Värkarna försvann dagen efter och sedan var det lugnt. Ingenting hände. Förlossningsdatumet (julafton) kom och gick.

Fredagen den 28 december var jag hos min barnmorska på Mama Mia och jag bad henne göra en hinnsvepning. En hinnsvepning kan göra ont men ska öka sannolikheten att förlossningen startar inom 48 h. När barnmorskan undersökte mig upptäckte hon att jag var öppen 4 cm och att cervix i princip var utplånad. Det var antagligen detta min kropp sysslat med den 23 december. Barnmorskan var väldigt tydlig med att ”här blir det bebis snart”, och går vattnet skulle det gå riktigt fort. Hon tyckte vi skulle åka hem och förbereda oss. Förväntansfulla åkte vi hem, gjorde klart det sista av vår packning och Glenn körde ut Charles till mina föräldrar. Lika bra att han åkte dit eftersom förlossningen snart skulle ske.

Men, det blev ingen förlossning. Däremot blev jag riktigt förkyld, de två nästkommande nätterna vaknade jag skakandes med feberfrossa. Med facit i hand var det skönt att förlossningen inte satte igång just nu. Det hade jag knappt orkat med.

Först på tisdagen, den 1 januari, började jag på nytt känna frekventa värkar, men precis som förut gjorde de inte särskilt ont. Vi var ute hos mina föräldrar och lekte med Charles och efter middagen ville jag åka in till BB. Jag var trött på att vara gravid och ville bli undersökt för att se om jag hade öppnat mig mer. Jag hoppades också att de kanske kunde sätta igång mig genom att sticka hål på hinnan så att vattnet skulle gå.

Inne på Danderyds BB stannade mina värkar av och undersökningen visade att jag endast var öppen drygt 5 cm, så det hade inte hänt så mycket sedan hinnsvepningen. Vi fick välja om vi ville stanna kvar eller åka hem, men jag ville så gärna föda barn att vi valde att stanna med förhoppning om att vattnet skulle gå. Det blev ett par timmar inne i förlossningsrummet guppandes på en pilatesboll, lyssnande på podcasts samt knaprande på energi i form av nötter, mörk choklad och gröna russin.

Förlossningen sätter fart

Vid halv tolv på natten kom barnmorskan in för att sticka hål på vattnet. Och nu gick det fort. Värkarna kom igång ordentligt, Glenn satte på mig min TENS-apparat på ryggen för smärtlindring och jag använde lustgasen flitigt. Nu började värkarna kännas rejält. Ett par minuter innan klockan slog ett på natten satte mina krystvärkar igång och efter en kvart med extrem smärta föddes Tilde skrikandes med ansiktet uppåt istället för neråt till tonerna av Loreens Euphoria. En fantastisk låt som numera betyder ÄNNU mer för mig.

25 minuter innan Tilde föddes andades jag lustgas i varje värk.

Jag upplevde att denna förlossning gjorde mycket ondare än min första. En anledning tror jag är att jag under Charles förlossning hela tiden var ett steg längre bak i huvudet än vad förlossningen var, så jag blev överraskad att det gick fortare än vad jag trodde. Denna gång var det tvärtom, jag låg ett steg före i huvudet och trodde hon var mer ute än hon var. Dessutom fick jag ingen bra feedback från barnmorskan under förlossningen. Jag hade behövt höra ”nu är det snart klart”, ”i nästa värk kommer huvudet”, och jag vågade inte heller fråga när jag låg och krystade då jag var rädd för att bli besviken om hon skulle säga att det var längre kvar än vad jag trodde. Ytterligare en anledning kan vara att hon föddes med ansiktet uppåt, då blir tydligen omkretsen större och risken att spricka är större (men det gick som tur var bra).

Euphoria!

Lyckan av att få upp sitt lilla barn på bröstet och se henne för första gången är fantastisk – och går inte att beskriva i ord. Jag gick från smärta till lycka på nolltid. Jag var beredd på att se någon som liknade Charles mer, men den enda likheten mellan dem var hårfärgen – de har båda fötts med mycket svart hår på huvudet. I övrigt var Tilde en helt annan bebis och jag och Glenn njöt av den första magiska stunden med vår andra bebis.

När Charles föddes började ett helt nytt liv för mig och Glenn. Att gå från noll till ett barn var en omvälvande upplevelse med dalar och toppar. Med Tilde var det inte samma förändring. Istället kändes det bara så självklart. Vi var redan mamma och pappa och nu fick vi ytterligare någon att älska. Det var som att Tilde redan hade en självklar del i vår familj – vi hade bara väntat på att hon skulle komma. Hjärtat inne i kroppen växte och jag sköjldes över av kärlek till både Charles och Tilde.

Livet leker

Över en månad har nu gått sedan Tilde kom till världen. Jag känner lycka och tacksamhet varje dag – samt en hel del frustration när Charles är trotsig och när Tilde inte finner ro. Men det är härligt att se att trots en del (eller ganska mycket) kaos hemma när Charles är avundsjuk och vill ha mer av min uppmärksamhet så är Charles ändå fascinerad av Tilde, håller hennes hand när hon gråter och frågar alltid efter henne när han inte ser var hon är. Charles kallar Tilde för sin bebis och han är mäkta stolt när jag hämtar honom på förskolan och han kan visa henne för sina kompisar – som han inte låter komma nära henne. Charles vill skydda henne och ha henne för sig själv.

Mitt mammahjärta svämmar över när jag ser Charles och Tilde tillsammans. Att få ett syskon är såklart lika spännande som att bli förälder. Ytterligare en familjemedlem att älska.