Det är intressant hur jag fungerar som förälder. I helgen har jag varit med Charles väldigt mycket då Glenn varit bortrest. Och jag älskar att vara med min son – tro inget annat. Men det är samtidigt skönt att få lite egentid på helgen, om det så bara är för att träna en timme eller ta en tupplur mitt på dagen. Då blir jag en så mycket bättre mamma övriga timmar på helgen. Nu hade jag min fina mor som var inne och hjälpte till mycket i lördags, vilket jag är tacksam över. Charles älskar att leka med henne, och det är toppen då jag gärna leker en stund, men inte har samma tålamod som innan jag blev gravid.

Idag är Charles på förskolan i vanlig ordning och jag jobbar. Då borde jag passa på att uppskatta att enbart ha mig själv att ta hand om, äta när jag är hungrig, göra det jag behöver utan att samtidigt ha koll på vad Charles gör och så vidare. Men – jag saknar honom! På väg hem från mötet jag nyss var på satt jag och kollade på bilder av Charles i mobilen. Det är samma känsla som ofta infaller när han har somnat på kvällen. En stund senare vill jag nästan väcka honom. Jag förstår att det var så här när han var liten bebis då allt var nytt, men nu är han en pojke på drygt två år.

Det är såklart häftigt att ha så starka känslor. Innan jag blev mamma kunde jag inte förstå hur det är att vara just mamma och vilka känslor som följer med det. Har hört så många säga att när man får fler barn så delas inte kärleken, den bara växer – som att hjärtat blir dubbelt så stort. Jag ser fram emot att få uppleva det.