Det var ett tag sedan som jag fick ta i lika hårt som på bilden ovan.

En sak som har gått upp för mig under graviditeten är hur mycket jag tycker om att pressa kroppen och ta i ordentligt under träning. Jag saknar känslan av mjölksyra i benen, av kämparglöd och snabba andetag. Jag saknar känslan av att vara härligt trött i kroppen efter träning för att en stund senare känna mig stark och energirik.

Imorse var jag och Glenn och körde ett cykelpass på Sats Hötorget. Under klassen när jag trampade på i mitt gravidtempo reflekterade jag över känslorna som jag beskrev här ovan. Kanske kan jag vända det här till något positivt under förlossningen? Det blir ju faktiskt första gången på flera månader som jag får ta i allt jag kan. Jag ser inte ett dugg fram emot smärtan i kroppen, men jag ska försöka tänka positivt och föreställa mig att jag tar mig igenom ett marathonpass när jag ska pressa ut bebisen. Tror faktiskt att denna bild kan hjälpa mig.