Hur är formen inför Stockholm maraton 30 maj? Så här går mina och min mans tankar just nu.
TERESE:
Det är drygt två veckor kvar till Stockholm maraton (hjälp), helt otroligt vad tiden går fort. Visst finns det en massa jag hade kunnat göra bättre i min uppladdning men jag känner ändå att jag har gjort mitt bästa efter de förutsättningar och den vilja jag har. Håller jag mig bara frisk och skadefri kommer maraton gå bra, jag fortsätter att springa, siktar mot sista långpasset i helgen, och därefter blanda kortare löppass med övrig träning de här sista veckorna.
Ja, det kommer göra ont och jag kommer troligen mer lida sista milen än att njuta av löpningen, men det är inte så konstigt. Och jag vet att känslan när jag joggar i mål efter 4,2 mil är magisk. Första (och enda hittills) gången som det hände mig var 2009 och jag minns fortfarande tydligt ståpälsen på armarna och tårarna i ögonen när jag såg Stadion och sedan ”spurtade” den sista lilla biten. Jag tog mig i mål då – och nu tänker jag upprepa bedriften tillsammans med min man. Att springa ett maraton är ett sätt att visa mig själv att jag orkar mer än vad jag tror genom att kliva utanför bekvämlighetszonen samt att uppleva hela folkfesten i Stockholm och vara en av de tusentals som är mitt i smeten.
Jag längtar efter Stockholm maraton! Jag och min man har beställt kläder att springa i, jag ska göra en lång och peppande Spotify-lista som inspirerar mig under löpningen och jag ska hålla tummarna för bra löparväder. Gärna lite blandat sol och moln samt lagom varmt.
Glenns löprunda i lördags.
GLENN:
Med hjälp av svärmor så kunde både jag och Tess ge oss ut i lördags på varsitt löppass. Det var jag som envisades med att springa själv även om Tess sa att hon kunde ”ta det lugnt och springa i mitt tempo”. Hon är så ”snäll” min fru. Men jag vill inte stressas utan ville bara känna efter hur kroppen skulle kännas och hur långt det skulle bli. Ska säga det att jag var lite orolig för formen innan jag gav mig ut och även om det gick ok så är jag fortfarande lite orolig.
Målet var att spring runt Djurgården och det lyckades jag ju med, dock så var känslan från kroppen inte densamma som när jag sprungit samma runda tidigare. När jag hade rundat Djurgården och började närma mig 15 km började jag känna av ljumskarna och låren. Kanske inte så konstigt eftersom det var nästan 1 år sedan jag sprang längre än 10 km.
Summa summarum så var det en viktig runda för jag var hyfsat smärtfri i vader och benhinnor efter att jag blivit varm och lyckats stretcha bort det mesta av värken. Även knän och övriga kroppen kändes bra. Orosmolnen är just ljumskarna. Nåja, det är fortfarande några veckor och målet är att få in minst två långpass till innan maran. Hur nu det ska gå till!? Jag vill försöka få till minst ett pass när man har med sig sportdryck och någon form av energikräm för att se hur kroppen reagerar på den.