Ända sedan jag gick ut med min före detta ätstörning i bloggen 2008 har jag fått brev och kommentarer från läsare som vill berätta om sina egna liv och matproblem som de många gånger skäms över och ibland inte har berättat om för någon annan än mig. Jag förstår känslan av skam, jag bar den med mig under flera år och ville inte att någon ny bekantskap i min omgivning skulle få veta vad jag varit med om. Men sedan jag vågade erkänna för andra vad jag varit med om kändes allt mycket lättare. Det är verkligen inget att hålla hemligt. Jag tror vi alla mår bra av att våga vara ärliga.

Sedan ”Viktig – från matmissbrukare till träningsförebild” släpptes för ett år sedan har jag fått ännu fler mejl från läsare som känner igen sig, vill berätta om sina kamper och som tar steg för steg mot friskare liv. Nu försöker jag att svara alla som hör av sig, men för er som har eller har haft en ätstörning vill jag säga: Skäms inte. Våga visa vem du är. Be om hjälp och stöttning när du behöver.

Igår fick jag denna kommentar i bloggen från Petra, en modig och stark tjej som nu vågar visa alla delar av sig själv. Det är gripande att läsa om hennes upplevelser i bloggen under gymnasietiden då hon mådde dåligt och använde maten som ett sätt att straffa och kontrollera sitt liv:

”Hej Fina Terese! Jag vill bara tacka dig för all inspiration som du gett mig genom din blogg och genom din bok. Idag tog jag ett stort steg. Jag led av ätstörningar när jag var yngre och har skämts något otroligt över det ända tills idag, det är inte många som vet om det förutom min familj. Men idag bestämde jag mig för att sluta skämmas. Det är ingenting att skämmas över, och jag önskar att alla som lider av detta precis just nu vet om det. Det finns fler, det finns de som tagit sig ur det, och det finns sådana som försöker ta sig ur det! Idag la jag upp ett inlägg på min blogg där jag berättade om min resa, för att visa för mig själv och andra att det inte är något att skämmas över. Och WOW vilken respons jag fick av mina vänner och anhöriga. Och jag som varit så nervös och orolig över att berätta eller skriva detta. Det var inte en enda som tyckte jag var konstig eller någon att skämmas över. Det jag hoppas mest med mitt blogginlägg på min blogg är att åtminstone kanske en person kan få hjälp eller tröst av det. Och om du vill får du gärna läsa mitt inlägg, för det är trots allt du som har gett mig modet och inspirationen att visa vem jag är. Och att man kan bli fri från demonerna!

Även om du inte vill läsa, så tack för allt fina Terese! Du gör så mycket för många!”