Tjejmilen 2015. Förutsättningarna var perfekta. Lagom varmt. Lätt blåst. Skön stämning innan och under loppet. Men kroppen min ville inte riktigt i lördags. De första kilometrarna gick rätt okej, det var som vanligt väldigt trångt i starten trots att jag startade i första startgruppen. Men redan efter några kilometer upplevde jag att det kändes segt. Ni vet – när det är som att springa i sirap. Jag hade inga extra växlar att ge. Jag tog det lugnt, hittade ett tempo som kändes okej, och koncentrerade mig på att andas och hålla en bra löpteknik.

Ute vid Biskopsudden, efter sex kilometer fick jag en push av att vinka till mina föräldrar som stod och hejade. De sa i efterhand att de tyckte jag såg pigg ut, totalt motsatsen till vad jag kände. Vid vattenkontrollen strax efter åt jag lite snabb energi som det bjöds på samt promenerade och drack ett halvt glas vatten. Jag brukar aldrig stanna och dricka under millopp, men det var nödvändigt. Jag fick ny kraft och njöt i den långa nedförsbacken.

Publiken runt Djurgårdsbron och över till Strandvägen gjorde också sitt till. Jag kämpade mig steg för steg uppför den sista backen och efter rondellen vid Valhallavägen visste jag att min familj skulle stå. Och vilken lycka att få se barnen heja. Tror ni ser på bilderna hur glad jag blev. Nu var det bara några hundra meter kvar till mål.

Jag brukar alltid kunna spurta på lopp, till och med på maran har jag kunnat springa ifrån folk strax innan mål. Men. Jag. Hade. Ingenting. Att. Ge. Noll energi. Det var viljan som fick mig i mål, och jag blev överraskad av tiden som landade på 51:25. Eftersom det kändes så sjukt segt i kroppen i stort sett hela rundan trodde jag att klockan skulle landa på betydligt mer. Videon som jag spelade in precis efter målgång har ni sett på min Instagram. Då var inte min känsla den bästa, men som jag misstänkte har den känslan nu ändrat sig. Två dagar efter loppet känner jag löpsuget på nytt! Även om jag mest längtar ut för att ta en löprunda i naturen på egen hand. Att ställa mig på startlinjen i ett lopp får vänta till New York maraton 1 november!

Efter målgång gick jag till Intersports tält och tog en segerbild. Även om inte segerkänslan satt naturligt i mig kan man med hjälp av kroppsspråket få in känslan i kroppen.

Sedan hämtade jag ut en lyxig picknickkorg från Picadeli (likadana som vinnarna i min tävling vann). Någon picknick blev det dock inte – förutom hemma i soffan. Precis när bilderna nedan togs öppnade sig himlen och det vräkte ner, tyckte synd om löparna som fortfarande var ute eller inte ens hade startat. För min familj var det bara att gå till bussen och åka hem.

Löparoutfit: skor Adidas glide boost, kompressionsstrumpor GoCoCo, t-shirt Röhnisch, jacka Adidas, kjol Lululemon, hårband Lorna Jane, midjeväska Salomon.