Marathon Sunday. 42 195 meter. Eller som de räknar i USA, 26,2 miles. Målet för mig och Glenn var att springa tillsammans från start till mål, njuta av loppet och göra high-fives med åskådarna. Det vi hört från andra som sprungit loppet innan var just det, att inte pressa tiden utan istället se till att klä sig i Sverige-outfit och bara ha en fantastisk dag. Mycket av det jag ville uppnå skedde, dock inte allt. Men vi tar det från början – för det var en lång dag som startade flera startskottet ens hade gått. Luta dig tillbaka, läs, och kanske – inspireras till att själv springa loppet en dag?

Startområdet. Bron i bakgrunden utgör starten i New York City Marathon.

Klockan 05:30 blev vi upphämtade av en buss utanför hotellet. Vi var ett stort gäng något trötta men förväntansfulla svenskar, Springtime hade totalt cirka 16 bussar med svenskar att transportera till start. Väl framme blev vi visiterade av säkerhetspersonal och gruppen skingrades. När det är över 50 000 som ska springa gäller det att ha bra logistik och det lyckades TCS New York City Marathon fixa galant. Jag och Glenn hörde till den gröna gruppen där vi fick spendera några timmar sittandes på en gräsplätt. Där åt vi medhavd frukost, drack kaffe och gjorde vårt bästa för att inte frysa. Vi tillhörde några av de med mest överdragskläder på, ändå var jag kall. Kläderna skänktes sedan till välgörenhet, en väldigt bra kompromiss när man inte kan springa med alla lager på sig.

Runners high

Strax innan tio blev vi förflyttade mot startområdet. Överdragskläderna drogs av och vi närmade oss startlinjen. Klockan 10:40, startgrupp 3 av 4, fick vi äntligen springa iväg! Och då var jag sjukt taggad. Starten går över en seg bro från Staten Island, inte bästa starten när kroppen är helt ouppvärmd. Trots det kändes kroppen pigg och jag och Glenn höll ett lugnt men jämnt tempo. Väl över vattnet mötte vi de första åskådarna, och när klungan såg min Sverige-tröja och skrek ”Go Sweden” fick jag världens leende som sedan satt fast i 1,5 mil. Som jag flög fram! Jag var i värsta runners high-ruschen och älskade publiktrycket. Jag viftade med armarna ovanför huvudet, gjorde high-fives med så många jag kunde, skrek till och tackade för varje pepp jag fick och jag ville aldrig att det skulle ta slut. Titt som tätt fick jag dock stanna och vänta in Glenn som hade svårt att hänga med. Han var inte riktigt lika pigg i kroppen och blev mest störd över publiken. Jag gjorde mitt bästa för att peppa honom men han beslöt att vi skulle springa var för sig. Han blev stressad av mitt tempo och jag blev stressad av hans …

Toapaus (och fotopaus) innan bro till Manhattan. Efter målgång fick vi varma ponchos att lunka hem till hotellet i.

Mitt goda humör och min energi höll i sig ytterligare några kilometer. Jag såg till att dricka både energidryck och vatten på de flesta stationer, åt någon godisbit och mådde bra. Jag visste att min energi inte skulle hålla i sig hela tiden, men istället för att stressa över det såg jag till att njuta av de perioder som kändes lätta. Det går alltid upp och ner under ett maraton, mycket hinner ske under vägen.

På väg över en av fyra broar under maran. Jag tror detta är på väg till Bronx. Mina armar är på väg upp till en vinkning.

Inne på Manhattan började jag bli trött, detta trots att jag innan bron över dit hade tagit en toalettpaus och stretchpaus. Men första avenyn var galet lång. Vägen såg aldrig ut att ta slut och min energi gjorde det definitivt uppe i Harlem. Jag gick allt mer men var peppad av att veta att det trots allt inte var så långt kvar, jag var mer än halvvägs. En kort bro över till Bronx, några gator där och en kort bro tillbaka till Manhattan, sedan var min inställning att det – typ – bara var upploppet kvar. Kanske inte en uppfattning som stämde med verkligheten, tror det var cirka 7 km kvar här. Men när markeringarna står i miles och mitt huvud var trött hade jag svårt att få ihop räkningen. Jag bara sprang. Och gick. Och sprang. Och tjoade. Och gick.

En släng av löparmage?!

Innan det var dags att springa in i Central Park gick jag på toaletten igen, mådde inte hundra, och hade varit orolig för att jag skulle kräkas på någon åskådares fötter (nackdelen med mycket folk!) men jag klarade mig trots allt fint. Efter toabesöket och några nötter för energi tog jag mig an de sista kilometerna springandes. Jag vägrade gå trots att jag var trött och såg istället till att få energi från publiken. Om de inte hejade så drog jag upp armarna och skrek – och då gick de igång! Vilket underbart gensvar, då lyfte publiken fram mig. Får gåshud när jag tänker på detta.

Nedanför Central Park, de sista två kilometerna, fick jag en svensk flagga av en supporter och den viftade jag frenetiskt med hela vägen in i mål. Jag ville inte ens spurta, jag ville behålla den underbara känslan så länge jag bara kunde – för den var M-A-G-I-S-K. Hade ingen koll på klockan under loppet, lyckades glömma min pulsklocka hemma och visste inte riktigt vilken tidtagning jag skulle gå efter när det var så stor skillnad mellan startgrupperna, men vid mål såg jag min tid 4:35:54. Rätt ointressant då jag inte haft något tidsmål, men ändå en skön känsla att det blev mitt näst snabbaste lopp. Hade jag kunnat springa fortare? Ja, särskilt i början, men jag ville inte. Jag ville göra loppet på detta sätt och det skulle jag rekommendera alla andra också.

Maraton ger mersmak

Jag bär med mig en helt fantastisk maraton-upplevelse! Och även om jag precis efter mål tänkte ”aldrig mer!” har jag redan ändrat mig … maraton ger mersmak. Även när man är lätt illamående resten av dagen och somnar klockan fem på eftermiddagen … dagen efter mådde jag i alla fall toppen, visst var kroppen lite seg och sliten, men ingenting gjorde ont och mentalt var jag springsugen – fick dock nöja mig med att gå, men jag och Glenn gick glatt en hel del dagen efter maran. Och hur gick det då för Glenn? Ja, hans berättelse kommer här i bloggen så småningom.

Tack till mina sponsorer under maran: Adidas för skor (skulle sprungit i ett par gula Adidas Ultra Boost, men mina fötter gillar Adidas Glide Boost bättre och jag körde på samma skor som under Stockholm maraton – inte en skråma på föttern), GoCoCo för kompressionsstrumpor, Resorb Sport för vätskeersättning och Norrona för grym midjeväska (berättar mer om den senare).

Några hundra meter innan mål viftade jag sönder Sverige-flaggan jag nyss fått av en supporter. Det här är exakt den känsla jag vill ha i slutet av ett lopp – trött men med en extra växel tack vare publiken!