Var det allt? Japp, nu har man gjort det, sitt första maraton, 42.195 m i regn och blåst runt Stockholm och känslan efteråt är lite antiklimax-aktig. Missförstå mig rätt, jag är så klart väldigt nöjd med att jag över huvud taget tog mig runt, att jag sprang på tiden 4.21.58 och att jag faktiskt sprang i princip hela loppet. Även att jag så här två dagar efter inte har några större skavanker än ett lite ömmande knä och lite stela muskler är så klart något att vara glad över.

Men jag hade liksom förväntat mig mer.

Känslan innan starten var bra. Jag och Tess var nog båda lite spända för det blev nästa lite bråk om vilken väg vi skulle ta upp till starten och det är ju inget som händer i vanliga fall. Väl på plats delade vi upp oss då jag ville försöka värma upp lite för att försöka minimera ont i benhinnor och vader. Tess ville springa på toaletten, för vilken gång i ordningen vet jag inte.

När loppet väl kom igång började min vänstra häl att värka nästan direkt och jag hann bli riktigt orolig. Det var inte tillräckligt för att stanna men ändå något som påminde mig varje steg jag tog. Jag bestämde mig för att köra på och hoppas på att det skulle släppa eller bli så illa att jag inte kunde springa vidare. Nu släppte det som tur efter cirka 1,5 mil.

Upp till 2 mil var det hur kul som helst. Mycket folk, lite regn och jag hann se mina föräldrar i publiken. Jag var väldigt imponerad över hur mycket folk som faktiskt var ute och trotsade vädret. En stor eloge till alla som hejade på.

När jag sedan kom ut på Djurgården var det slut på det roliga. Dels så började det regna mer ihållande och publiken försvann nästan helt. Däremot så tycker jag att den delen av banan försvann ganska fort. Jag har hört från många att den delen brukat vara väldigt seg. Jag sprang egentligen bara och väntade på att orken skulle börja ta slut. Jag minns ju hur trött min fru var efter Djurgården när hon sprang 2009. Som tur var gick det bättre för mig.

Resten av loppet fram till 3,8 mil var mer en transportsträcka. Jag blev ikappsprungen av farthållaren för en sluttid på 3.15 som jag försökte hänga på eller i alla fall ha uppsikt över resten av loppet men det blev svårare och svårare ju mer orken tröt.

När jag sedan kom fram till Tranebergsbron stötte jag på en gammal innebandyvän som promenerade upp för bron och jag gjorde honom sällskap i ett par 100 meter. Han sprang sitt 5:e maraton och gav mig tipset att det man vinner i tid genom att springa upp för bron förlorar man i kraft sen. Naturligtvis lyssnade jag inte på det utan började springa upp för resten av bron. Gissa vem som sedan sprang om mig på Norrmälarstrand …

När jag sedan kom upp mot Centralen såg jag mina föräldrar för andra gången. Pappa berättade att Tess låg cirka 10 min framför mig. Vilket gladde mig, inte bara för att hon sprang på bra utan även för att jag trodde jag skulle ligga längre bakom henne.

The beginning of the end

Efter Centralen tog jag verkligen helt slut. Huvudet var piggt men kroppen svarade verkligen inte. När jag väl svängde in på Odengatan gick det inte fort. Jag hade hoppats på att se någon jag kände här men jag såg väldigt få bekanta ansikten under loppet. Fick höra i efterhand att det var en eller två som hade sett mig men jag måste ha haft för hög musik i lurarna eller varit för mycket i min egna lilla bubbla för att se dem.

Precis innan man skulle svänga in på vägen upp mot stadion var jag tvungen att gå. Benen orkade helt enkelt inte. Jag gick några meter innan jag kunde komma igång igen. När jag kom in på stadion ville jag verkligen öka takten men det gick inte. Kändes som att jag kröp fram medan alla runt omkring sprang ett 100-meters lopp. Jag hann dock uppfatta och uppleva hur otroligt mycket folk det var inne på stadion men inte ens det kunde hjälpa mig att öka.

Målgången var fantastisk, jag kunde äntligen sluta springa. Glädjen var total.

Efter loppet

Jag mötte Terese när hon var på väg upp från Östermalms IP huttrandes och vi bestämde att hon skulle gå före istället för att vänta på mig. När jag sedan hade forcerat trappan ner till Östermalms IP, på tal om den trappan det är här fotograferna skulle stå, inte ute på banan. Roligare bilder får man nog leta efter. Folk som hänger på räckena, går sidledes eller baklänges ner för trappan är en syn att skåda.

Jag fick min tröja, min påse med ”godsaker”. Tyvärr var värmefiltarna slut så jag fick en regnponcho som jag inte lyckades öppna vilket innebar att jag fick gå hem i regnet, blöt och skakande.

Några korta lärdomar jag lärt mig:

• Förberedelser är viktigare än själva loppet.
• Att minimera risken för skavsår. Jag köpte ett ”deo-stick” som heter Glide som man skulle dra ut på insidan av låren, fötterna, under armarna och på bröstvårtorna. Och det fungerade fantastiskt bra. De mest väl spenderade 150 kr någonsin. Hade inte en tillstymmelse till skavsår där jag hade dragit ut detta.  Däremot glömde jag smörja mellan skinkorna och ryggslutet och där var resultatet något helt annat.
• Drick och ät så mycket det bara går under loppet. Jag stannade på varje station under hela loppet och det tror jag bidrog till att jag inte tog slut tidigare. Jag hade även med mig några energigels som jag tog under loppet.
• Klä dig rätt. Jag fick tips om att springa i väst (Fusion, köpt på Löplabbet) istället för jacka, jag köpte en undertröja från Adidas med lite längre armar. Plus att jag använde ett par Gococo Compression calv slevees på underarmarna, shorts från Adidas med lite glattare tyg (lite som badshorts) och Kompressionsstrumpor från Gococo och det funkade för mig. Jag kan inte tänka mig hur några av löparna tänkte eller kände när de valde att springa i linne och minimala shorts.

Stort tack till Adidas för skorna och shortsen och till GoCoco för stumporna och Calv sleevsen (ledsen om jag inte använde dem enligt instruktionerna).

Nu börjar laddningen inför NY Maraton i november. Mer inför det loppet får jag be att få återkomma med när vi närmar sig. Till dess så får jag önska er en bra sommar och lycka till med träningen.

/ Glenn