Stockholm Halvmarathon 2014. Foto: Konrad Karlsson

Idag firar jag och min make Glenn bröllopsdag. Åtta år som gifta! Oj, vad tiden går. Och vi hann dessutom med några år som sambos innan dess. Det har inte alltid varit lätt under dessa år. Vi har haft stora utmaningar emellanåt, men vi har hållit ihop då vi är bästa teamet. Och en av nyckelfaktorerna till att vår kärlek består är att vi har gemensamma intressen. Förutom allt som sker tillsammans med barnen är något vi kan förenas i träningen. 

Vi tränar oftast inte ihop då vårt familjeliv inte riktigt har de möjligheterna förutom rörelseglädje ihop med barnen. Däremot får vi till en hel del tuffare träningspass till och från och vi har gjort gemensamma resor till New York Marathon samt att Glenn har följt med som stöd när jag har sprungit NYRR Women’s 10K ett par gånger. Till helgen är det Stockholm Halvmarathon och år 2014 sprang vi loppet. Vi skulle springa tillsammans var tanken, men redan efter ett par hundra meter drog Glenn ifrån(!). Men han fick ångra det bittert senare, för under loppets gång sprang jag förbi honom och seglade i mål en bra stund innan honom … det handlar ju inte om att starta starkt i långa lopp, det handlar om att fördela krafterna. Precis som i ett äktenskap.

Glenn startar i Stockholm Halvmarathon på lördag och jag likaså. Vi kommer troligen inte springa ihop då Glenn vill försöka persa och jag kommer att springa för att njuta samt rapportera om allt spännande som händer längs vägen. Men även om vi inte håller hand är det en trygghet bara att veta att vi är på samma ställe, får uppleva något ihop, ladda tillsammans inför och på kvällen fira våra lopp. Att träna tillsammans och att svettas ihop på olika sätt svetsar verkligen samman par. Det är min fasta övertygelse. Dessutom kan det vara skönt att köra ett skittufft pass om man har bråkat eller går och är småirriterad på något … endorfinerna och den gemensamma upplevelsen är bästa medicinen.

Stockholm Halvmarathon 2014. Foto: Konrad Karlsson