Man är aldrig starkare än sin svagaste länk, och att våga träna utanför sina bekvämlighetszoner gör att man växer. Yoga for Athletes är en ny gruppträningsklass på SATS i höst. Konceptet är skapat av yogaprofilerna och träningsinspiratörerna Johanna Andersson och Monika Björn, och under testklassen tidigare idag som jag deltog i var det just Johanna som var instruktör. Och på tal om svagheter som jag inledde detta stycke med är rörlighet verkligen min svaghet. Jag älskar att träna kondition och styrka (gärna med konditionsinslag) men jag tycker inte att det är lika roligt med yoga och annan typ av rörlighetsträning. Samtidigt vet jag att kroppen min mår bra av det, stel som jag är. Till vardags köra jag lite yogainspirerade inslag i min vardagsmotion, någon böjning här, någon framåtfällning där. Men det är sällan jag prioriterar ett helt träningstillfälle till detta.

Under Yoga for Athletes kände jag mig stundtals som en elefant, eller kanske snarare som ett stelt kylskåp. Det som såg så enkelt ut på andra, kändes väldigt annorlunda i min kropp. En del övningar, som solhälsningar, kände jag igen från annan typ av yoga, men sedan var det en hel del, för mig, nya övningar. Som tur var upprepades allt två gånger. Och andra omgången gick det lättare, kroppen lär sig snabbt även om jag kände mig långt ifrån graciös. Det jag gillade med klassen, och det som jag tror kommer locka deltagare, är att alla övningar har ett speciellt syfte, och Johanna hänvisade ofta till olika typer av sporter och rörelser och varför just denna övning var bra. Så fort hon nämnde löpning, tennis eller golf – mina sporter – hajade jag till och försökte göra det ännu lite bättre, klart jag vill kunna svinga bättre i golf eller få en starkare backhand i tennis. Kul med en yogaklass som kan locka de som vanligtvis inte tränar yoga men vet med sig att det kan vara effektivt för att bli ännu bättre i en viss sport.

Klassen var utmanande och enkel att följa. Jag ska inte säga att jag tycker det var superkul, för det tyckte jag inte, klassupplägget och instruktören var toppen, men övningarna var svåra för mig. Min upplevelse av klassen hänger såklart ihop med att jag inte var så bra på träningen, och då blir det sällan roligt. Däremot är det roligt att se utveckling, och jag tror det finns stor utvecklingspotential för mig i denna klass. Jag har mycket att vinna på att träna mer av detta, det gäller bara att den tanken också landar i kroppen så att jag tar steget. Precis som det är för de som är nybörjare på något – kanske någon som ska börja träna regelbundet efter ett stillasittande liv. Man vet att man borde, men viljan måste också finnas där. Jag upprepar som jag började: Man är aldrig starkare än sin svagaste länk, och att våga träna utanför sina bekvämlighetszoner gör att man växer.