Här kommer en spark i baken till alla grymma som ska springa Stockholm marathon i år. Jag var ju anmäld att springa, men har fått inse att jag inte är redo att springa så långt efter min skada i höften. Är riktigt avis på alla som ska springa, kommenterade nyss till Glenn att jag känner mig irriterad och rastlös, då svarade han att det är för att jag missar löparfesten, och det är så sant. Jag vill inte stå vid sidan av banan, jag vill vara med och springa då jag vet hur mycket känslor loppet drar fram hos de som springer. Det är bland det tuffaste jag har gjort, men Stockholm marathon kvalar fortfarande in som topp-två bland de bästa träningsupplevelserna jag haft (tillsammans med första gången jag instruerade på The Nike Blast). Men jag får helt enkelt ha lite frustration i kroppen idag, får använda kraften till ett eget träningspass antingen idag eller imorgon istället och så får jag komma igen nästa gång. Om ett par veckor ska jag i alla fall tävla i New York, och det ska bli galet roligt, bra att ha kul lopp att se fram emot.