Åhhh vad det var sega ben under löpningen idag. Jag bestämde mig i början av löpturen att bara springa så länge det kändes bra och inte sätta press på mig, men när jag väl var ute kunde jag inte låta bli att springa en mil som jag hade planerat. Jag fokuserade på en kilometer i taget och lät det ta den tid det tog.

Väl hemma kändes det värt slitet – särskilt när jag hade så fin hejaklack från fönstret. Ibland behövs det mer pannben än vanligt under ett träningspass, idag var en sådan dag, men jag är glad att jag övervann latheten och kämpade på trots allt.