Historien upprepar sig. Efter flera timmar regn var det äntligen strålande sol och himlen var övervägande blå. Jag drog på mig löparkläderna och gav mig ut för att testa en ny väg i vårt område som jag inte hade sprungit förut. Vägen var vacker och bestod till största delen av hård packat grus, perfekt att springa på. Kroppen kändes lätt och det var underbart att springa. När jag hade kommit några kilometer började det dock att droppa lite lätt, och när jag tittade bakåt hade jag ett stort regnmoln som hade hunnit ifatt mig. Snart började det att vräka ner. Jag var endast ett par kilometer hemifrån, men helt plötsligt tar vägen som jag följt slut och fortsätter genom en fårhage. Man får promenera igenom den, men jag har lite respekt för djur, och ville inte riktigt ta mig igenom hagen själv. Hade inte varit där tidigare och visste inte riktigt vilka djur som fanns där eller hur stor hagen var. Min lösning blev att vända om. Det var dock sju kilometer hem. Ingen sträcka jag riktigt ville springa i ösregn med mobilen intryckt i min keps i handen för att skydda mot regnet och med glasögonen i handen för att jag nästan såg bättre utan dem då vattendropparna förvrängde vägen.

Det finns inga dåliga väder. Nej visst inte. Men det finns dåliga kläder. Och min outfit var inte riktigt anpassad för ösregn. Saknade min regnjacka och vattentäta springskor som finns hemma i Stockholm …

Jag ringde i alla fall min snälla man som tog barnen i bilen och kom och mötte upp mig efter ett par kilometer. Det rann om mig och det fanns inte en torr fläck på kläderna, väldigt glad över att bli upphämtad även om jag hellre ville att det var fint väder och jag hade kunnat fortsätta den fina löprundan förbi hästhagar och stora fält. Löpning + regn verkar visst vara min melodi denna sommar.

Den blå himlen försvinner bort och ersätts av regnmoln.