Nyss hemkommen från en händelserik helg i England. Känns som att jag har varit borta längre än en helg – på ett bra sätt. Så många fina, galna, roliga, utmanande och pannbensprövande minnen. Precis som förra årets Ragnar Relay White Cliffs-upplevelse väljer jag att skriva om den i flera inlägg, för det är så mycket från dessa 36 timmar som jag vill lyfta. Nu kör vi första rapporten och vi backar bandet till min första delsträcka – utklädd som vikingabrud med plastyxa (!) i handen.

Vårt grymma lag Ragnar Coming Home!

Kaxig innan start av årets omgång av Ragnar Relay White Cliffs.

Ragnar Coming Home

Till sommaren arrangerar vi på Marathongruppen (där jag är digital redaktör) Ragnar Relay Lake Mälaren i Sverige. Eftersom loppets namn kommer från en gammal viking var det självklart för oss att välja just vikingar som tema för vår utklädnad. Förra året superhjältar och jag sprang som Catwomen, nu blev det istället kort klänning och yxa. Och vårt lagnamn – samt hashtag – det sammanfattade vårt budskap: Ragnar Coming Home. För visst ville vi locka Ragnarianerna i England att komma till Sverige. Det kommer bli grymt skoj i sommar när vi springer från Gripsholms slott till Drottningholms slott. Men nu, nu blickar vi tillbaka bandet till i lördags.

Det är inte obligatoriskt med utklädnad, men det förhöjer upplevelsen. Det sammansvetsar laget att likna varandra och det maxar allt när man får lov att gå all in. När vårt lag kom till start fick vi en hel del uppmärksamhet. Ingen kunde undgå oss. Visst fanns det något lag utklädda till ninjor, fjärilar med balettkjolar eller lag-t-shirts. Men det var inte många som körde lika hårt som oss.

Jag log mot alla jag mötte – så att jag blev mindre skrämmande med mitt vapen.

Efter att Axel kört första sträckan med värsta skägget och peruken (glad att jag slapp det) så var det äntligen min tur. Så pepp! En sträcka om 10,5 km väntade. Först sprang jag genom ett samhälle, igenom en lekpark och hann heja och säga något ord till barn som log mot mig eller par ute och promenerade. De hejade och såg ut att undra ”vad är det här för tok som kommer springande”. Till en som tittade ropade jag glatt ”just out on a normal Saturday run”.

Överlämning av stafettbandet från Axel som sprang precis innan mig.

Vid andra lopp är jag van att alltid ha en massa andra löpare runt omkring mig, det är rätt tydligt att det är en tävling, både för åskådare och löpare. Det är en snitslad bana och man bara följer med i strömmen så kommer man rätt. Så är det inte riktigt i Ragnar. Med drygt 100 startande lag (som dessutom startar vid olika tider för att försöka tajma många ungefär samtidigt i mål) blir man snabbt ensam. Har man tur träffar man en handfull löpare under varje sträcka. I övrigt är man ensam när man springer. Vilket är en spännande del av upplevelsen. Men då är det bra att man har nummerlapp, så kan ortsbefolkningen ändå misstänka att det är ett loppjippo man springer när man kommer farande i vikingadräkt.

Förvirring under löprundan … hur kommer vi över ån, och hur tar vi oss igenom kohagen?!

Efter ett par kilometer kom jag ut på engelska landsbygden och sprang mellan stora fält. Så vackert! Jag öste på med ett bra tempo och fortsatte framåt tills jag kom fram till en kohage. Jag hade redan tidigare under sträckan passerat ett par grindar, men där fanns det en ingång för gångtrafikanter och en hasp. Nu har det enbart en stor grind stängd med ett hänglås. Ett par meter innanför låg stora bruna kossor och tittade på mig. Ingen skylt fanns. Nej, det kan inte vara meningen att jag ska springa in i en låst hage. Istället började jag springa längs med där det var högt gräs men som ändå gav skenet av att det kunde vara en springväg. Men efter några hundra meter var jag vilse. Jag kollade i Ragnars app och såg att jag inte var på banan. Dessutom kom det ett par till löpare som inte heller förstod hur de skulle ta sig över.

Jag visste att banan var på andra sidan hagen, längs vattnet. Men hur skulle vi komma över? Till slut var det en som klättrade över staketet. En kossa reste sig och stod och tittade medan mannen långsamt smög förbi. Jag har respekt för djur och var inte pepp på att ta mig igenom hagen, men hade inget val. Jag klättrade över – och för säkerhets skull tog jag av mig hjälmen med vikingahorn som fick mig att likna en tjur. Man vet ju aldrig …. sedan smög jag mig genom hagen till nästa grind och kom ur på rätt ställe. Pjuuh.

Mitt under min första löprunda av tre.

Längre fram kom två greyhounds springande mot mig. Även här blev jag nervös innan ägarna till hundarna kallade till sig dem. De stod och morrade när jag sprang förbi. Jag drog ett par djupa andetag och öste sedan på sista kilometern för att möta upp mitt lag. Blev en dryg halvkilometer felspring, så jag landade på över 11 km och var så glad över att ha klarat av första löprundan av tre. Det var en härlig runda även om jag gärna hade hoppat över alla möten med djur – men det som kan vara tufft i stunden kan bli ett roligt minne efteråt. Nu var äventyret igång!

… och senare i veckan får ni följa med på min kvällsrunda i regn samt nattrundan med värsta utmaningen!