Stockholm i mitt hjärta! Idag hedrar jag vår stad med löprunda på tomma stadsgator i blågul träningsoutfit.

Stockholm i mitt hjärta.

Jag finner inte ord för det hemska som har drabbat min stad. Stockholm. Mitt hem. Mina barns hem. Underbara trygga Stockholm. Som under några timmar inte kändes så fantastiskt.

Jag satt på Marathongruppens kontor i Alvik och hade precis pratat med svärföräldrarna i telefon. Barnen var ute hos dem men Charles hade ont i magen och det bestämdes att de skulle åka in till stan. Fem minuter senare rapporteras det om lastbilen på Drottninggatan. På nytt kastar jag mig på telefonen och ber dem avvakta några timmar med att åka in. Vem visste vad som skulle ske, det började ryktas om än det ena än det andra inne i city. Till slut väljer jag att ta min tennisväska med morgonens träningskläder och vandra hem. Det var här mina känslor började ändras.

Den kärlek som genomsyrade luften när tusentals människor vandrade in eller ut från stan i riktning mot sina hem. Blickarna man mötte. Värmen. Känslan av att vi är enade. Att vi tillsammans är starka. Att vi ska ta oss ur även denna kris fyllde min kropp.

Barnen fick vara kvar ute i förorten hos farmor/farfar och jag satt klistrad vid teven och följde händelsen hela kvällen. Till slut kände jag att det fick vara nog. Vi måste leva våra liv som vanligt. Och jag gick och la mig. Läste bok och försökte tänka på annat.

Natten fylldes av panikdrömmar och det var med obehag i hela kroppen jag vaknade.

Men nu vill jag stå upp för Stockholm. Jag drar på mig blågula träningskläder och springer ett pass genom Östermalm, ut på Djurgården, längst Strandvägen och hem till Odenplan.

Idag är jag lätt labil. Vill ha närhet. Få kramas. Men jag känner mig samtidigt stark. Vi är starka. Tillsammans.

Jag sprang genom stan och ut på Djurgården.