Har startat veckan med en lugn solig jogg i Hagaparken. Fantastiskt skönt! Var springsugen redan igår men kände att kroppen behövde vila efter loppet dagen innan.

Innan Midnattsloppet i lördags pratade jag med några som hade satt just det loppet som mål i sommar. Det var Midnattsloppet som inspirerande dem att komma ut i löpspåret och hålla en bra form för att kunna springa och njuta av löparupplevelsen. En tjej var lite orolig att hon inte skulle fortsätta springa efteråt. Vad skulle motivera henne nu? Diskussionen ledde in på vilka kläder som behövs för vinterlöpning och hur dyr sporten snabbt kan bli om man har en rätt tom träningsgarderob att fylla. Jag försökte peppa att anmäla sig till ett nytt lopp längre fram då det hade fungerat som en bra morot denna gång, och jag sa att inköpen inte behövde bli så dyra. Kedjorna har billigare helt okej varianter som funkar fint för löpning ett par gånger i veckan, och väljer man ändå att lägga pengar på kvalitet så håller prylarna under längre tid. Ett par varmare tights, flera lager på överkroppen och mössa samt vantar och du kan springa hela vintern. Det är lätt att komma med ursäkter varför träningen inte blir av, men du lurar bara dig själv, hitta lösningar och få träningen som en naturlig del av livet istället.

Efter varje lopp tror jag att känslan infinner sig hos en hel del löpare. Vad händer nu? Vad ska jag nu sätta upp för mål? Kanske särskilt om man är en rätt ny löpare. Är man van att springa lopp finns det säkert redan ett lopp längre fram som lockar. Då blir varje lopp en upplevelse i sig och är inte lika uttalat en slutdestination.

Det är resan som är målet. Ett talesätt jag gillar. Om man bara sliter och har tråkigt under resan med allt fokus inställt på målet, då blir inte livet roligt. Och när målet väl är nått. Ja, då kan tomheten komma. Var det inte mer? Vad händer nu?

För mig är löpning så mycket mer än en löpartävling. Jag springer löpartävlingar för att det är en härlig sporre. Jag får extremt mycket kraft av att springa tillsammans med andra och testa mina egna gränser och dagsform. Och även om jag har tävlingar längre fram med mig i bakhuvudet, särskilt större utmaningar som New York Marathon, är det inte tävlandet som jag älskar mest. Visst kan tävlingen fungera som en sporre, men det som driver mig mest är känslan i löpsteget. När benen är starka, när jag har kontroll på andningen och känner att jag orkar, när svetten rinner från pannan, när värmen inifrån sprider sig genom hela kroppen, när jag får uppleva Stockholms gator på egen hand, när jag drar på mig träningskläder jag älskar och ger mig ut. För mig är resan målet. Det är känslan under, och ibland efter då alla rundor inte är guld och gröna skogar, som motiverar mig. Det finns ingen början och inget slut. Jag springer så länge som jag tycker det är roligt och som jag känner att det berikar mitt liv. Om jag tröttnar en dag. Ja, då finns det andra sporter att ägna mig åt. Nya mål, det finns det alltid, och jag planerar att fortsätta träna. Men att enbart ha ett mål i huvudet och sedan lägga av med träningsformen. Nej, det är inget för mig och inget jag rekommenderar andra. Hitta det som motiverar just dig i din träning, oavsett om det är att jaga sekunder eller träna för att uppnå en känsla. Men jag vill gärna uppmuntra till att:

• Träna för livet.
• Träna för att må bra.
• Och träna för att det är roligt.