Det blev ett pass löpning på lunchen. Och kroppen pallade. Halleluja!

Njuter mitt på Tranebergsbron, mindre än en kilometer kvar.

Kroppen höll! Eller det tror jag i alla fall. Jag får väl domen hos sjukgymnasten imorgon. Och jag är stolt över att följa min plan och ta det lugnt under de sju kilometerna som jag sprang. Detta trots att kroppen ville gasa på för fullt. De första kilometerna kändes det ingenting i benet. Jag försökte att inte springa och känna efter, då är det lätt att känna in för mycket. Och mot slutet var det något ömt i benet, men ingenting som jag hade reagerat över om jag inte visste om skadan. Så jag tror att sträckan jag sprang var på gränsen av vad kroppen kunde göra just idag och alldeles lagom. Nu får jag pausa löpningen ett par dagar, hoppas på ytterligare en runda till helgen.

Lätt stretch efter löpningen – foten/benet höll.

Det är svårt att avgöra när det är läge att träna efter en skada. Min sjukgymnast sa att jag fick träna så länge det inte gör ont, och även om jag inte kan köra på till hundra procent än gör jag det jag kan och hoppas att det inte förvärrar skadan. Nu efter min löpning känns det precis som innan löpningen, så det har inte förvärrat den allmänna känslan i benet i alla fall.

… och att få springa efter en dryg veckas frånvaro. Halleluja! Sol. 18 grader. Ett somrigt Stockholm med närhet till vatten när jag sprang från Alvik till Stora Essingen, Lilla Essingen, Rålambshovsparken och slutligen över Tranebergsbron tillbaka till kontoret. Så underbart!

Glad efter löpning!