INSPIRATION. Om det är något som får mig på bra humör så är det färgen rosa – och snygga träningskläder. Därför har jag frossat i fina bilder och skapat ett collage med favoriter som finns på marknaden just nu, i min garderob finns endast nagellacket och midjebältet, resten är en önskelista. Här är snygga rosa träningskläder – och såklart matchande nagellack för att komplettera looken.
Det går inte att vara på topp jämnt. Alla har vi våra låga dagar. Och även om de inte är så roliga när de dyker upp behövs de faktiskt för att vi ska uppskatta de fantastiska dagarna. Efter flera härliga dagar känner jag mig låg idag. Det är bara att erkänna. Det är ingenting särskilt som har hänt, inte när jag tänker efter snabbt i alla fall. Börjar jag att analysera mitt liv finns självklart en förklaring. En riktig urladdning i lördags och även om den följdes av en lugn söndag har jag fått för lite sömn på nätterna. Jag har också mycket roligt som händer närmsta veckorna med Bokmässa, Underbara barn-mässa och fortsatt bok-lansering, men de roliga projekten kräver förberedelse och tankar som snurrar i huvudet. Det tar på krafterna även om jag har kul samtidigt.
Idag väljer jag att fokusera mer på andningen, kanske ta en tupplur och sätta en plan för de närmsta veckorna. Jag vet hur snabbt mina låga perioder brukar svänga, imorgon är troligen allt tipptopp igen. Det är bara att acceptera humöret just idag, inte stressa upp sig över det. Det är så här det är att vara människa.
Ps. Senare idag kommer mer inspiration i bloggen, detta kanske inte känns som en spark i baken, men det kan vara skönt att veta att andra också är låga ibland, och därför delar jag med mig av mitt humör istället för att dölja det bakom ett peppande inlägg …
Foto: Jane Haglund.
STOCKHOLM MARATHON 2015. Hjärnan är bra rolig ibland. Älskar när den överraskar mig på ett positivt sätt. Förmågan att glömma (bra) smärta och komma ihåg de underbara delarna är fantastiskt. Det funkar inte alltid, vissa saker ligger och ”stör” i medvetandet längre tid, men ibland går förvandlingen fort. I lördags när jag hade kommit i mål på Stockholm halvmarathon var jag beredd att slänga in handduken i min och Glenns marathon-satsning. Springa dubbla distansen?! Inte så värst lockande, även om jag faktiskt har klarat det en gång tidigare, kändes projektet omöjligt. I alla fall omöjligt om jag ville att det skulle vara en upplevelse, inte bara pina. Men så vaknar jag upp söndag morgon och nya tankar börjar gro i huvudet. Det var ju rätt härligt att springa. Oj, så stark jag var. Publiken som lyfte fram mig. Alla pigga människor som sprang omkring mig. Sveriges huvudstad i vackert höstljus. En magisk eftermiddag på alla sätt. Hur ska jag ta mig till marathon? För jag vill dit. Det råder ingen tvekan om det. I mitt huvud började en plan ta form. Vad behöver jag (i stora drag) förbereda och jobba på för att ställa mig på startlinjen den 30 maj, känna mig stark, uthållig och helt förberedd på utmaningen.
Jag är inte intresserad av att sätta upp en orealistisk plan. Jag är inte intresserad av vilka tider andra springer på. Jag är intresserad av vad som fungerar att genomföra i mitt liv, välja hur mycket tid och energi jag vill lägga på detta projekt och genomföra denna resa för min egen skull. Och för Glenns skull såklart. Det finns en stor tjusning i att göra det tillsammans. Det stärker oss. Men, främst är det faktiskt för min egen skull. Löpning har varit något som jag har gillat att träna de senaste åren. Men jag har mest löpt för att det är skönt, en bra träningsform och för att det rensar mitt huvud. Visst har jag haft tidsmål och löpartävlingar, men jag har inte gått in för dem med hela mitt hjärta. Det känner jag att jag gör nu. Jag vill springa i mål på Stockholm stadion efter en härlig upplevelse nästa år. Visst kommer det bli slitigt, men främst kommer det bli kul. Jag vill slå min förra tid (4:45) och det vet jag att jag har alla chanser att göra. Kanske med en stor marginal. Men tiden är inte det viktigaste, det är att ha roligt på vägen och vara en del av löparfesten.
Det jag känner att jag behöver för att nå mitt mål är:
– ett långpass per vecka (längre än 10 km, stegrande under vintern, ibland kortare, ibland längre)
– ett intervallpass per vecka inkl löpskolning/löpstyrka
– styrketräning med mycket core en gång per vecka
– under våren öva på att springa och dricka sportdryck på längre sträckor (gör aldrig det utom på tävling)
– under våren öva på att springa och äta på längre sträckor (gör aldrig det utom på längre tävlingar).
Så det är vad som får plats i min planering. Får jag till ett tredje löppass någon vecka är det en bonus, men med tanke på min övriga träning (spinning och tennis) är detta vad som känns rimligt och inspirerande för mig.
Stockholm marathon 2015 – jag börjar längta efter dig! (… även om jag träningsmässigt är glad att du är en bit bort)
Stockholm marathon 2009
Det har varit en helg med många olika känslor. I lördags var det först pirr och förväntan inför Stockholm halvmarathon som sedan utbyttes i fokus och prestation under loppet och slutligen glädje och stolthet efter målgång. Söndagen var betydligt lugnare. Jag hängde i en lagom solig park tillsammans med mina barn, omväxlande lekandes kontra sitta och blunda i solen på en parkbänk. Känslorna här var värme, kärlek och lugn. Jag fyllde på kroppen med kokosvatten, kvar från min bokrelease för ett par veckor sedan, och njöt av dagen som inte innehöll några måsten.
När Tilde sov sin middagslur passade jag på att baka en omgång biscottikex som jag njöt till en kopp Nespresso innan vi åter gick ut och lekte, denna gång blev det fotboll, kurragömma och såpbubblor på vår gård. På kvällen blev det pizza framför valvakan och känslorna här var en oerhörd besvikelse och en stor förvåning. Suck …
Nåväl, svenskarna har fått sagt sitt och nu är det bara att acceptera. Jag la min röst förra veckan och kan inte påverka det något mer. Istället fokuserar jag på det jag kan påverka, nämligen rörelseglädjen. Och det startade jag veckan med. En stunds coreträning i gymmet följt av att jag instruerade 55 minuter cykling för mina deltagare. Känns grymt att ha startat en ny fräsch vecka!
STOCKHOLM HALVMARATHON. Nu är det en ny dag och jag har hunnit landa lite. Vilka känslor och vilka reaktioner från kroppen efter Stockholm halvmarathon som infann sig igår.
Vi tar det från början. Då våra barn var och hälsade på mormor och morfar under helgen (med undantag för Charles Born to Move) kunde jag och Glenn helt fokusera på loppet vi skulle springa. Vi åt en ordentlig lunch och låg sedan hemma och läste och vilade. Vid halv tre promenerade vi mot Kungsträdgården där vi hade lyxen att få hänga en stund på min brors kontor. Där kunde vi lämna våra överdragskläder och gå på toaletten. Perfekt. När det var en kvart kvar till start tog vi oss till startgrupp D och hann bara stå och trängas där några få minuter innan det var dags för start.
Kroppen var stark och då det var extremt mycket folk och väldigt trångt i starten bestämde jag och Glenn oss för att köra själva redan från start. Det gick inte att hålla ihop även om jag höll mig strax bakom Glenn de första kilometerna. När vi rundade Vasaparken hade jag dock tappat honom och jag misstänkte att han nu var bakom mig. Jag öste på i bra tempo, sprang första fem på 26 min (ganska exakt samma tempo som på Tjejmilen), och jag sprang första milen på 53 min. Därefter började det ta emot lite, jag kände av mina vader och kroppen var trött, men jag hade inte ont någonstans, det var bara trötthetsont och eventuellt lite för lite vätska. Jag försökte dricka lite vatten och sportdryck på vätskestationerna, men jag valde att inte springa med vätskebälte denna gång och det är lite svårare att få i sig allt då tycker jag.
Jag fick peppande hejarop längst vägen av vänner och familj, det gav en massa energi! Tusen tack för det. Publiken är extrem viktig under denna typen av lopp och jag blir även glad av alla som står och hejar fram oss löpare – även om de inte känner oss.
Rundan på Södermalm var slitig, men helt plötsligt hade jag missat någon kilometerskylt och det var endast tre kilometer kvar. Då visste jag, detta går vägen. Jag hade inte så mycket fart men jag fortsatte springa, och väl på Skeppsbron tryckte jag på det sista jag hade. Målspurten skedde med gapande mun, mjölksyra som sprutade och med armarna i luften korsade jag mållinjen på 1:55:36. Jag nådde mitt mål och var överlycklig. Kanske mest för att jag faktiskt var i mål och inte behövde springa något mer just då …
Efter mål stod min fantastiska vän med familj, hennes fästman Konrad hade kameran med sig och tog bilder på mig – och sedan Glenn som kom in runt 8-9 minuter efter mig. Jag är grymt stolt över min man. Så kul att få följa honom i denna satsning och att göra det gemensamt, även om vi valde att springa själva loppet var för sig.
Några minuter efter mål började jag må lite illa, jag svepte en återhämtningsdryck och drack vatten, men illamåendet kom i lätta små vågor hela kvällen. Kroppen reagerade på ett helt annat sätt än när jag sprang dubbla distansen i Stockholm marathon 2009. Men då sprang jag inte heller lika fort. Efter långsam promenad hem lagade jag klyftpotatis, svampsås och kyckling till middag men varken jag eller Glenn njöt av maten. Det var knappt att vi kunde äta, men vi åt långsamt, svepte också varsin Resorb och efter en skål salta chips mådde jag som vanligt igen. Då var jag däremot så trött att jag gick och la mig.
Vilken upplevelse. Jag tog i och kämpade mer än vad jag trodde att jag skulle göra, och med tanke på kroppens reaktioner efteråt blev jag fysiskt utmattad. Just nu känns Stockholm marathon rätt avlägset och ingenting jag riktigt längtar efter. Men det är några månader kvar och jag vet att suget kommer komma tillbaka. Dessutom finns mer tid att träna så jag kan vara i ännu bättre löparform då och kunna njuta av loppet och utmana mig på den sträckan tillsammans med Glenn – men gärna utan illamåendet efteråt.
Så nöjd, och lite illamående. Roligt men tufft. Berättar mer imorgon, nu har jag och Glenn lyckats få i oss lite mat och ligger utsträckta i soffan. Min tid? 1:55:36 – och jag vann över Glenn som sprang i mål strax efter två timmar.
Nu kan jag och Glenn inte förbereda oss så mycket mer, det är dags att bege oss mot startområdet nere i stan, kl 15:45 springer vi! Dagens löpoutfit ser ni på bilden, tack Adidas för att ni har sponsrat min halvmara med kläder. Midjebältet är från FlipBelt, klockan Suunto Ambit3 Sport och kompressionsstrumporna är fynd från min garderob.
Vi ses i mål!
BORN TO MOVE. Idag är det dags för Stockholm halvmarathon och jag har startat dagen på gymmet. Ja, alltså inte tränandes, det hade varit rätt osmart av mig, men det var säsongsstart för Charles danskurs i Born to Move. Nu när han är 4 år får vi föräldrar vara utanför salen och inte vara med och dansa som vi fick förra terminen. Längre fram i höst planerar jag att styrketräna när Charles dansar, men idag satt jag utanför glasdörren till salen och kikade in när de dansade. Helt fantastiskt att se barnens glädje! Och Charles sa efteråt att allt som de hade gjort var roligt. Jag bär med mig den rörelseglädjen till loppet i eftermiddag.
Ohh, mina tävlingsnerver börjar komma fram, har lite pirr i magen och längtar efter att få ställa mig på startlinjen. Det ska bli roligt att springa idag!
Banan gav en extra energikick innan Born to Move! Charles klädd i tröja från me&i. Jag har suddat ut de andra barnen i den söta lilla dansgruppen.
LÖPNING. Imorgon smäller det. Då ska ett av team ”Spark i baken”:s (jag och Glenn) delmål uppfyllas, nämligen Stockholm halvmarathon. Jag har lite blandade tankar och känslor inför loppet. Jag har känt mig lite halvrisig de senaste två nätterna, men på dagarna har jag mått toppen. Tilde har varit lite snuvig och jag är rädd att en eventuell förkylning ska stoppa mig och/eller Glenn imorgon. Men än så länge mår jag fint, det har känts bra när jag har tränat och har jag samma känsla imorgon som jag har idag borde det gå vägen.
Förra veckan sprang jag i mål på Tjejmilen på personbästa (51:26) och ändå var jag lite besviken, trots att jag ser ganska glad ut på bilden ovan, tagen i Intersports tält några minuter efter målgång. Jag jobbar för att få en bättre känsla efter mål imorgon. Då vill jag bara ha en massa endorfiner och vara nöjd över min prestation. Jag hoppas komma under två timmar och komma före Glenn. Då kommer jag vara grymt nöjd. Sedan hoppas jag att kroppen känns stark och pigg och att jag slipper krampen i bröstkorgen som höll i sig flera kilometer förra lördagen. Jag siktar på att springa lite snabbare första milen och sedan sänka tempot om jag behöver, annars kör jag på så länge det håller. Har gärna mer tid att utnyttja mot slutet än att känna press att nå tidsmålet sista kilometerna … men jag känner mig själv, har jag tid tillgodo och allt känns bra kommer jag såklart satsa mer. Nåväl, imorgon får vi se. Jag tänker en hel del på loppet som ni kanske märker, och det tror jag är en bra uppladdning.
Ikväll väntar härlig kräftskiva hos fina vänner, kanske inte låter som bästa uppladdningen, men då jag inte dricker alkohol, får njuta av att hänga med vänner och jag vet att jag får sovmorgon imorgon (barnen sover hos mormor och morfar) tror jag ändå att det är bästa peppen inför prestationen imorgon.
Är det någon annan av er läsare som springer imorgon? Vad har ni för mål?
LÖPNING. Mitt sista löppass inför lördagens Stockholm halvmarathon blev tillsammans med ett gäng journalister och bloggare på ett event skapat av PUMA. Först fick vi titta på höstkollektionen och sätta på oss plagg och skor att springa i. Omedvetet hade jag lyckats pricka helt rätt med mitt nya nagellack från The Body Shop i Mint Creme, jag matchade perfekt.
Efter introduktionen av kläderna – där jag har två favoriter: dels tightsen med gummimarkeringar på insidan vilket skapar en kompressionseffekt. De är svåra att få på sig, men när de väl är på sitter de på plats, mycket sköna var de att springa i. Dels gillade jag också PUMAs löparjacka med diskreta linjer som inte gör så mycket väsen av sig i skugga, men i blixtljus (eller om solen kommer på i ett visst läge) skapas smala reflexer över hela jackan, se bild nedan när jag fotat med blixt, mycket snyggt.
När vi var klara på Löplabbet där pressträffen hölls joggade vi till Stockholm Stadion där Anders Szalkai guidade oss genom löptekniksövningar och intervaller, liknande upplägg som han körde på pressträffen för några veckor sedan, men det går inte att få för mycket av detta.
(Tack Anna-Lena/Womens Health för lån av detta fina foto!)
Med tanke på loppet imorgon och att jag redan har lite lätt träningsvärk i baksida lår valde jag att inte trycka på i intervallerna utan jag tog det rätt lugnt. Det blev i alla fall en härlig kväll i solen på Stadion. Och efter träningen joggade vi några hundra meter till en skogsdunge där PR-byrån hade dukat upp ett härligt höstbord med kantarellsoppa och matiga mackor från BROMS. En smarrig avslutning innan det var dags att åka hem.
