Så här glad var jag innan start. Och de första kilometrarna var inga problem. Allt kändes bra – förutom min hosta. Den började igår och även om den var värre imorse kände jag mig pigg. Men när jag tog i gjorde det ont i bröstet och hostan var djup. Efter en mil, vid Hökberg, fick jag bryta. Jag var besviken och frustrerad och ringde gråtandes till Glenn. Jag vill avsluta det jag påbörjat. Men, min hälsa är viktigare än Tjejvasan och jag kan inte vara stolt över min insats om jag riskerar mig själv.

Så tråkigt. Men ett par timmar efter uppbrottet har jag accepterat mitt val. Det kommer fler chanser.

Men åhhhh. Suck. Känslorna är all over the place.