Chicago Marathon lopprapport. Häng med på min upplevelse genom Chicago tillsammans med min man. 

Chicago Marathon var mitt tredje lopp detta år över ett maraton, eller längre. Paris Marathon i våras. Ultravasan 45 i somras. Och som grädden på moset fick det alltså bli Chicago Marathon tillsammans med min man. Vilket löparår. Har aldrig sprungit så här många långa lopp på så kort tid. Nu har jag totalt sprungit åtta maraton och jag som från början bara ville springa ett för att kunna bocka av det från min bucket list. Men jag fick mersmak och senaste åren har det (med paus för att föda barn), blivit 1-2 om året. Nu ska jag dock inte gräva ner mig i det som har varit, slut på historielektionen. Dags att återberätta Chicago Marathon, 7 oktober 2018.

Jag och Glenn hade ställt väckarklockan på fem. Redan vid fyra vaknade jag dock superpigg. Kanske inte så konstigt då vi fortfarande var jetlagade och jag hade somnat vid åttatiden kvällen innan. Så jag hade i alla fall fått tillräckligt många timmar sömn. På med skoskavsplåster på fötterna, dricka en vätskeersättning, på med alla löparkläder, kolla vädret på teven, uppdatera sociala medier, brygga en kaffe och äta frukost. Vi hade preppat med yoghurt och frukt. Men av någon anledning var kylen på rummet så kall att yoghurten hade fryst(!). Så det fick bli banan, apelsin och kaffe. Inte riktigt den powerfrukost jag hade velat starta min maratondag med. Men vi löste det på väg mot start, ett stopp på Seven Eleven resulterade i en trekantsmacka med kalkon och ost som jag och Glenn delade. Kändes skönt med lite mer mat i magen.

45 000 löpare och jag

Tillsammans med mängder av andra som vällde ut från hotell och andra gator vandrade vi i mörkret till startområdet i Millennium Park bara några kvarter från vårt hotell Club Quarters. Hur smidigt som helst. Vi var på plats en timme innan start, hann med toalettbesök och kom till vår startfålla runt en halvtimme innan start. Peppade och taggade! Älskar att se alla förväntansfulla ansikten, nervositet och glädje.

45 000 var anmälda till loppet. För vår startfålla tog det 25 minuter att komma över startlinjen efter att skottet hade gått. Men vi hade ingen brådska. Vi skulle njutspringa och uppleva Chicago. Och visst tog vi det lugnt, vi höll ett tempo som båda var nöjda med och malde på. Publiken var engagerande och härlig redan från start. Blev glad när jag såg Pernilla från Helsingborg Pink Runners heja, ett bekant ansikte är guld värt även om det också var magiskt med alla främlingar som hejade fram en.

Dagens outfit var Sverigeinspirerad, just för att jag vet att man får bästa peppen då. Specialskon från ASICS Stockholm Marathon på fötterna, blå kompressionsstumpor från Gococo, tights och t-shirt från Craft samt ett par armvärmare i blått som jag köpte på mässan två dagar innan. ”Go Sweden”, ”heja Sverige” och liknande hördes längs hela vägen. Så härligt! Dock blev min outfit lite anpassad till vädret, keps på huvudet för att klara av att springa i eventuellt regn, samt en engångsregnponcho jag fick på Ragnar Relay White Cliffs för ett par helger sedan. Och om jag är glad över att jag hade med mig den.

Som att springa i en dusch

Efter åtta kilometer började det duggregna. Och efter ytterligare några kilometer då var det som att springa i en dusch. Tunga aggressiva droppar öste ner. Det blev nästan komiskt. Men så glad jag var över att ha min regnponcho som jag drog på mig när de första dropparna föll. Jag blev rätt blöt ändå, det fortsatte regna så pass länge att vätan tog sig in överallt, men ponchon blev ett slags vindskydd samt hjälpte mig hålla värmen trots det våta. Så bra.

Kroppen min var dock väldigt seg. Jag hade inte ont någonstans men allt kändes ansträngande. Jag sprang inte med den lätthet jag är van att känna en del av ett mara. Men pannbenet är starkt och Glenn som hade en riktigt bra dag gjorde att jag fortsatte framåt en kilometer i taget. Mellan 20 och 30 kilometer kändes det mest segt och jag fick en dipp där allt bara känns meningslöst. ”Varför gör jag det här?” var en tanke som gjorde sig allt mer påträngande. Men jag skrämdes inte av mitt huvud. Jag har varit med förr och vet att det går över. Och mycket riktigt. Jag försökte hitta annat att fokusera på, älskade att läsa alla roliga skyltar som ”you run better than our government”, ”find a cute butt and follow it”, ”you look great random strangers” och så vidare. Jag gjorde high fives med en massa barn och jag tittade på omgivningarna vi passerade.

Det slutade regna och kilometrarna tickade på. Målet närmade sig. Nu var rollerna ombytta, jag studsade av energi, eldade igång publiken och hade ett leende från ena örat till det andra. Glenn däremot fick kriga. Jag märkte hur jag gång på gång kom ifrån honom och fick vänta in honom samt anstränga mig för att springa långsammare. Värsta runners high! Och plötsligt kändes det så självklart varför jag gör det här. Jag behöver komma förbi de tuffa utmanande delarna av banan för att sedan kunna njuta av en helt magisk känsla under de sista kilometerna mot mål.

Målet är målet

Vårt mål med Chicago Marathon var att springa tillsammans och att springa över mållinjen hand i hand. Vi klarade det! Tillsammans peppade vi varandra under loppet. När den ena hade en dålig stund var den andra pigg och tvärtom. Och när vi båda var sega då skrek vi till varandra hur starka och grymma vi var. Och det hjälpte. Vi fortsatte springa och fick en helt magisk upplevelse.

Jag är så glad över mitt Chicago Marathon, och jag är väldigt glad över att ha fått uppleva det tillsammans med Glenn.