MAMMALIV. De flesta föräldrar kan säkert skriva under på att deras barn tar efter vuxna. Vi vuxna är förebilder för barn, och så ska det vara, men det innebär såklart ett stort ansvar. Vi föräldrar är inte perfekta, vi kan bara göra så gott vi kan och efter bästa förmåga. Att säga till ett barn vad hon eller han ska göra – medan man själv gör motsatsen – funkar oftast inte. Däremot tar barn efter beteenden, många gånger sådant man själv inte är medveten om, men det är bra att försöka vara uppmärksam och föregå med gott exempel. Detta är lättare sagt än gjort. Jag ryter också till på mina barn, ganska ofta till och med, är inte alltid konsekvent i mitt uppfostrande och kommer ibland med mutor för att få det jag vill. Saker jag inte är särskilt stolt över, men så ser verkligheten ut. Däremot tror jag det är viktigt att prata med barn om känslor. Visa att man får vara arg. Att man får vara trött. Besviken. Ledsen. Men förklara varför (så gott det går). Och låta det gå över. Säga förlåt. Visa kärlek. Krama. Vara lycklig. Vara glad. Och framförallt visa barnen att vad de än gör, och även om mamma är arg, så är kärleken lika stor. Jag älskar mina barn lika mycket oavsett.

Mina barn är världens finaste för mig. Jag älskar att få se dem utvecklas, våga nya saker, lära sig nya ord, höra dem börja sätta ord (särskilt Charles) på sina tankar, drömmar, känslor. Barn är otroligt kloka. Härom dagen när jag försökte få Charles att säga ”ja” när han sa ”nej” (kommer inte ihåg i vilken situation) svarade han ”jag bestämmer över min kropp, du bestämmer över din kropp”. Något de har jobbat mycket med på förskolan, att visa respekt för andra. Jag är så glad att han har lärt sig detta tidigt, och jag hoppas att det följer med honom. Vi tar alla ansvar för oss själva. Som exempel, vuxna ska inte tvinga barn att krama någon annan när de säger att de inte vill. Då visar man att det inte är barnet som bestämmer över sin kropp, och på lång sikt kan det få hemska konsekvenser. Vill någon vara ifred är det viktigt att respektera detta.

När det kommer till rörelseglädje som jag brinner för gör jag mitt bästa för att barnen ska ha roligt när de rör på sig och det är fantastiskt att se hur deras energi smittar av sig. Jag vill att mina barn ska träna för att må bra och för att det bidrar till lycka och glädje i livet. Inte för att se ut på ett visst sätt eller av ångest för att de inte tränar. Jag har aldrig varit mamma tidigare så jag vet inte om jag är på rätt väg, men min magkänsla säger mig att jag gör så gott jag kan, och det känns som jag gör bra val i denna fråga. Detta tack vare att jag har lärt mig mycket av min tidigare sjukdom och vet vilka värderingar jag vill sprida till barnen.

Och slutligen – när det kommer till att barn gör som vuxna gör. Jag gillar att ta kort på barnen och Charles är såklart inte sämre han. Han älskar min gamla kamera som han har fått överta och han leker gärna fotograf och fotar allt från lillasyster till inredningsdetaljer, fåglar genom fönstret och egna selfies. Kanske en framtida bloggare eller något annat kreativt?!