Fantastiska Frida Boisen som inte bara är ansvarig här på sajten, hon är även bra på att sätta viktiga frågor i fokus och lyfta upp dem i debatten. Hennes senaste debattartikel om mer idrott i skolan ställer jag mig gärna bakom.
Vi blir så pepp av träning tillsammans!
Jag ska erkänna. Jag avskydde skolgympan. Den gav mig ångest och det var många lektioner jag skippade på grund av påhittad mensvärk, förkylning eller att jag ”glömt kläderna”. När jag väl var med blev jag vald sist, eller näst sist, när det delades in lag. Jag avskydde lagsporterna med bollar som gjorde ont när de kom på kroppen, när jag slog till med dasslocket i brännboll och endast kunde springa till första konen skämdes jag. Särskilt som hela klassen stod och tittade på den som slog. Värst var friluftsdagarna, när vi var och körde friidrottsgrenar och jag kom sist på 100 meter och fick blodsmak när det skulle springas runt hela planen, för att inte tala om när vi tvingades åka skridskor. Jag med min balans!
Suck.
Men sedan hände något. Jag förälskade mig i show- och jazzdans och strax därefter blev jag kär i aerobics. Jag var inte så värdelös på idrott som jag först trott. Jag hade bara inte hittat rätt. I takt med att min rörelseglädje växte blev jag också säkrare på andra arenor. Jag som avskytt idrotten tyckte plötsligt att det var roligt (och jag skrev häromdagen hur långt det sträckte sig). Kanske inte alla grenar … men de flesta! Jag började längta efter att få dra på mig gympakläderna från påsen med dragsko för jag märkte hur bra jag mådde av att röra på mig.
Jag hoppas, och tror, att dagens gympalektioner är annorlunda än när jag var liten. Och trots att idrotten i tidiga år gav mig ångest önskar jag att barn ska få röra sig varje dag i skolan. Kanske inte att det behöver innebära ombyte med dusch. Men att de har rörelsepauser VARJE DAG. Gärna flera gånger och med olika typer av övningar där alla kan hitta något som just hen gillar. Och att barnen uppmuntras att använda sin kropp i lärandet, både under tiden som de rör på sig och med det fokus och den kraft de får efter träningen om de först har fått ge utlopp för sin energi.
Barn blir allt mer stillasittande. Skärmar tar över våra liv. Den naturliga vardagsmotionen som tidigare fanns för både barn och vuxna begränsas allt mer och ersätts av tekniska lösningar och nya erbjudanden så att vi varken behöver gå ut och bära matkassar eller gå ut för att kommunicera med andra. Då kan inte allt ansvar ligga på individen, att själv hela tiden jaga rörelse. Samhället behöver ge oss förutsättningar. Och hälsosamma vanor i unga år ger stor chans för ett hälsosamt liv.
Mer idrott i skolan – ja tack!