Igår handlade vi från glassbilen när den hade vägen förbi sommarstället. Barnen har väntat i flera dagar och peppen var stor när den blå bilen ringlade sig fram genom ängarna. Kom att tänka på en liknande situation förra året, ett inlägg som väckte stor uppmärksamhet i olika sociala medier. Väljer att lyfta inlägget igen för att påminna om var jag står i sockerdebatten. Originalet med kommentarer hittar du HÄR, annars kommer texten här nedan:

Numera är det ganska sällan som jag får kommentarer som provocerar mig, jag tycker det är helt okej att vi har olika åsikter och det är fritt fram att vädra dem så länge man tar hänsyn till andra och visar respekt. Igår gick jag däremot igång när jag läste en kommentar på min Instagram. Kommentaren i sig var varken särskilt elak eller respektlös, men tillräckligt vass för att jag skulle reagera. Och jag blir ledsen att det finns så många som har en sådan svart-vit bild av mat och matens innehåll, jag har ju själv levt flera år i en ätstörning tidigare.

På Instagram visade jag en bild av Charles som pekar på hemglassbilen, ja ni ser bilden här ovan. Att köpa glass från bilen och höra den välkända ljudsignalen är något jag så väl kommer ihåg från min egen barndom. Den lena Sundborn-glassen eller någon isglasspinne i någon av regnbågens alla färger. Detta var första gången som mina barn fick köpa glass från bilen och de har längtat i ett par veckor sedan bilen sist åkte förbi sommarstället och vi inte köpte. Som ni ser på videoklippet längst ner i inlägget var peppen stor! Charles tyckte detta var sååå spännande. Inne i stan kommer bilen med, men inte så nära oss och vi har aldrig handlat av den där. Charles tyckte det var jättespännande när han hörde ljudslingan över fältet och han studsade av glädje när han såg den blåa bilen närma sig. Och när vi bar hem glasslådorna till sommarstugan berättade Charles stolt att han skulle berätta om bilen för sina kamrater när han kommer tillbaka till förskolan. Efter middagen njöt vi sedan av varsin glass innan det blev en stunds tennisspel innan sängdags.

Kommentaren jag fick på Instagram ljöd: ”Sockerkonsumtionen börjas tidigt när den inte borde börja någonsin …”. Herregud säger jag, det är glass vi pratar om. Visst, det är vitt socker och något som en del anser vara ett gift i dagens samhälle. Självklart håller jag med om att socker bör begränsas i många situationer, det är inte något vi behöver i våra kroppar och många skulle troligen må bra av att dra ner på sin sockerkonsumtion. MEN. En glass är en glass. Det är en sötsak, något man äter ibland, inte varje dag. Det är inget dolt socker, vi vet att glass inte är det nyttigaste. Jag har mycket svårare för när socker ”göms” i söta yoghurtar, ketchup, flingor och bröd – produkter som till utseendet ser ut som mat, och som äts i princip varje dag.

Men får mina barn äta glass. Självklart.

Varje dag? Nej, men ganska ofta nu under semestern …

Blir mina barn tokiga om de INTE får sötsaker? Nej, hade det varit ett problem varje gång hade vi fått begränsa det mer. Visst kan de tjata, men de glömmer snart bort önskan när de får något annat att tänka på.

Det är spännande med alla experiment med att ta in nyttigare produkter i bakning och sötsaker, ersätta socker med annat sött. Jag gör det själv ibland, det är roligt att variera sig. Men jag kommer aldrig att sluta baka kanelbullar med riktigt smör, mjöl och socker och jag kommer fortsätta ge mina barn glass ibland, stekta pannkakor ibland och godis ibland. Jag äter ju det själv, samtidigt som både jag och mina barn även äter en massa frukt, grönsaker, nötter och mat lagad från grunden. Det behöver inte vara svart eller vitt, upplev livets alla ingredienser, var inte så hård mot dig själv (eller dina barn) och variera dig. Och vad du än äter – se till att njuta av maten och uppleva den med alla sinnen.