Jag, Glenn och Tilde har precis varit ute på en promenad i det fina vädret. Har inte riktigt vant mig vid att allting tar tre gånger så lång tid mot vanligt. Det tar tid att få ordning ett barn till förskolan (tur att Glenn har några pappadagar här i början), amma – och amma igen, få på mig och bebisen kläder, byta blöja och äta frukost. Men jag måste säga att jag njuter mycket mer denna period än när jag upplevde första tiden med Charles eftersom jag känner mig så mycket tryggare i min mammaroll.

Men, det var inte det detta inlägg skulle handla om, utan jag ville göra en reflektion på hur min träning sett ut under min graviditet med Tilde, och jämföra den med min träning under tiden som jag väntade Charles.

Båda mina graviditeter började med cirka 14 veckors illamående. Jag tappade sugen på att träna och hade helst legat i sängen hela dagarna om det hade varit en möjlighet. Men tack vare att jag instruerade klasser tog jag mig ändå ut, och det var skönt att träna när jag väl gjorde det. Men det tar emot att gå till gymmet när man mår illa. Med Charles ville jag inte springa ett enda löpsteg under graviditeten, med Tilde kändes det ändå okej att springa och fram till vecka 12 när jag tävlade i NYRR New York Mini 10K sprang jag regelbundet varje vecka. Men efter det valde jag annan träning framför löpning.

När illamåendet sedan försvann mådde jag toppen. Min kraft och träningslust kom tillbaka. Med Charles kunde jag träna rätt obehindrat, upplevde inte så mycket graviditetskrämpor. Med Tilde var det annorlunda. Efter ganska exakt halva graviditeten fick jag uppleva rejäl ond foglossning som gjorde att jag från en dag till den andra knappt kunde gå hem från Charles förskola (och den ligger i huset bredvid vårat). Det här var precis innan semestern, så jag fick en naturlig paus från träningen och tog det lugnt några veckor. Då blev foglossningen mildare. Jag kände av det när jag promenerade, men det fungerade fint att cykla. Så efter semestern tränade jag på med mina spinningklasser utan problem och jag cyklade istället för att promenera när jag skulle ta mig någonstans.

Spinning i kombination med styrketräning blev min främsta motion under resten av graviditeten. Jag gick även på tennis en gång i veckan, inte optimalt för foglossningen, men jag försökte undvika att springa för mycket och göra snabba förflyttningar. Det fick bli rätt stillastående tennis eftersom jag tycker det är roligt att spela och ville göra det på den nivå jag kunde just då.

När jag väntade Charles promenerade jag väldigt mycket. Jag njöt av att kunna promenera i hyfsat snabb takt runt Djurgården ända till de sista dagarna av graviditeten. Och dagen innan jag födde Charles fyra dagar över tiden gick jag och tränade spinning. Med Tilde blev de sista veckorna av graviditeten lugna. Jag körde något styrkepass i veckan och något spinningpass. I övrigt var jag väldigt stilla. Det kröp rätt mycket i kroppen när jag inte ens kunde promenera, men foglossningen satte stopp för det. Det sista träningspasset körde jag två dagar efter det att Tilde var beräknad, därefter väntade en vecka med rejäl förkylning och feberfrossa två nätter innan Tilde äntligen ville komma till världen, nio dagar över tiden.

Jag är glad över att jag har kunnat träna bra under båda mina graviditeter även om jag upplevde att den första graviditeten var mycket lättare och jag hade enklare att träna då. Nu ser jag fram emot att jobba mig till en stark mammakropp!