Ibland är steget ut från lägenheten det tyngsta. När Glenn kom hem från jobbet igår halvlåg jag i soffan och ammade Tilde. Att dra på mig löparkläderna och ge mig ut på en runda kändes extremt tungt. Men Glenn visste att jag innerst inne ville springa, jag var bara lat. Så han tog fram kläderna till mig och jag gav mig ut vilket jag är tacksam för.
Trots att det duggregnade var första löpsteget lätt och jag kände på mig att det skulle bli en bra runda. Och jag hade rätt. När jag kom till Hagaparken slutade det regna och jag kände mig pigg och stark. Femtiofem minuter senare var det en lycklig Terese som kom hem.
Just do it
